Den tredje palestiniern

Läs om den palestinska vänstern PFLP i en artikel från Arbetaren från i somras. Läs den här nedan eller direkt på Arbetaren.

Palestina är i kris. Kriget mellan Fateh och Hamas har styckat upp landet ytterligare. Men där finns också en tredje, ofta bortglömd kraft: vänstern. Vad gör den nu? Arbetaren har besökt flyktinglägret Yarmouk i Syrien och talat med aktivister om valet mellan pest och kolera.

Hälsotillståndet i den palestinska rörelsen har aldrig varit sämre. Den ena handen strider med den andra. Kroppsdelar ligger avskurna i ett Hamasstyrt Gaza utfruset från omvärlden, i muromgärdade Fateh-enklaver på Västbanken, under staten Israels apartheidjurisdiktion och, inte minst, i de ruttnande flyktinglägren i diasporan: snarare än ett palestinskt folk finns i dag fyra. De är skilda från varandra, de har inte längre en gemensam rörelse; de politiker som gör anspråk på att företräda dem lägger sin kraft på envigen mellan Fateh och Hamas.

Den inre söndringen förefaller total.
Värst är främlingskapet i de bortre flyktinglägren, utanför Palestina. Där saknar invånarna politiskt ansikte. När den palestinska myndigheten avlades fram i Gazas och Västbankens städer efter Osloavtalet 1993 avlivades samtidigt den kraft som fram tills dess förenat insida och utsida, ockuperade och fördrivna palestinier inom ramen för tre berömda bokstäver: PLO.
I dag är PLO en papperstiger, medan Fateh och Hamas konkurrerar om att faktiskt företräda det palestinska folket. Lägerinvånarna har inte mycket annat att göra än att se på teve hur de båda fraktionerna slåss om sina små täppor av hemlandet.

Så är det i Yarmouk, i den syriska huvudstaden Damaskus. Ett tältläger efter fördrivningen 1948 har i dag blivit till en egen stad, med en befolkning stor som Stockholms. Här bor inte längre bara palestinier. På senare tid har hundratusentals flyktingar från den pågående katastrofen i regionen – den värsta sedan 1948 – strömmat in: irakier.
Men det är fortfarande palestinierna som präglar Yarmouk, med sina symboler och flaggor, med gult för Fateh, grönt för Hamas och, ej att förglömma, rött för PFLP, den socialistiska Folkfronten för Palestinas befrielse, störst av fraktionerna till vänster.
Yarmouk är ett av de många läger där just den tredje aktören i palestinsk politik fortfarande har ett fotfäste: vänstern. Vad säger den om det som hänt de senaste månaderna?

– Alla palestinier blir fruktansvärt sorgsna av att se detta ske. Hur kan vi skjuta på varandra, det är inte tillåtet, det går emot våra innersta principer! Vi fördömer båda sidor i konflikten. Hamas gjorde fel som använde militära metoder för att erövra Gazaremsan, och Mahmoud Abbas gör fel som nu styr Västbanken med sin egen regering. Båda måste ta sitt ansvar. Vi i PFLP fortsätter att kräva nationell enighet, och vi kvinnor har en särskild roll: det är alltid vi som håller ihop vårt folk, säger Feryal Ali på kontoret för PFLP:s kvinnoorganisation i Yarmouk.
Hon bekräftar samtidigt indirekt att lägerinvånarna famlar efter betydelse. Sedan PLO lade ned sina vapen i diasporan har flyktinglägren förvandlats till åskådarbänkar.
– Det är för långt att kasta sten härifrån … I dag bedrivs motståndet inne
i Palestina. Men vi är ändå en del av det, vi utbildar våra barn i deras identitet, i deras tillhörighet till Palestina, i deras rätt att återvända. Det är också en form av motstånd.

Några gränder bort huserar PFLP:s tidning Al Hadaf. Åren efter 1968 var den ett nationellt flaggskepp, ledd av den briljante journalisten och författaren Ghassan Khanafani: i dag är redaktionen inrökt, inredd
i brunt och hög i manlig medelålder. Från veckotidning med 35 000 prenumeranter så sent som på 1990-talet är Al Hadaf nere
i 3 000 exemplar en gång i månaden.
En orsak, förklarar chefredaktör Jawad Akel, är att den palestinska vänstern saknar något som Hamas har i överflöd: pengar.

Det första stora bakslaget för PFLP:s finanser var Sovjetunionens fall. Det andra var EU:s terrorstämpling av organisationen år 2005.
– Förr lästes vi mycket av palestinier
i Europa. Nu vågar de varken prenumerera eller stödja oss, av rädsla för att bli kopplade till terrorism. Utvecklingen i Palestina bekräftar våra analyser – varken Fateh eller Hamas är ett hållbar alternativ – men vi har inga pengar att sprida vårt budskap med! Hamas vann valet för att de har sjukhus och skolor. Sådant har inte vi.

I flera av diasporalägren, som i Beddawi och Shatila i Libanon, där hundratals familjer nu tagit sin tillflykt från det utraderade lägret Nahr al-Bared (se förra veckans Arbetaren), är det emellertid just vad PFLP har: sjukhus och annan social verksamhet. Här är det Folkfrontens volontärer som delar ut mat till hemlösa familjer, skaffar fram gratis medicin, ger patienter kostnadsfria undersökningar. Organisationen förblir inbäddad i lägrens vardagsliv, om än på nästan ingen budget alls.

Värre är det i Gaza. Där drabbades PFLP av ett hårt slag när Hamas tog makten: frontens radiostation plundrades av anonyma islamister. 70 000 avlägsna dollar krävs för att skaffa fram ny utrustning och återuppta sändningarna. Vänstern i Gaza har därmed förlorat en röst som många hörde, och hos Folkfrontens representanter i Yarmouk märks en nervositet för vad Hamas tar sig till.
Omar Mrad, PFLP:s högste ledare i Syrien, berättar om en medlem som dödades under striderna i Gaza av Hamas-män som anklagade honom för att vara ”ateist”. Nyligen, säger han, avbröt den Hamastrogne borgmästaren i Qalqilya på Västbanken ett bröllop mellan PFLP-aktivister med motiveringen att män och kvinnor inte ska festa tillsammans.
Detta är ett av skälen till att PFLP – trots den officiella partilinjen om lika skuldfördelning – i praktiken ofta står på Fatehs sida mot Hamas. När Israel i fredags släppte 256 palestinska fångar var nästan samtliga Fateh-medlemmar, men ut slank också PFLP:s vice generalsekreterare Abdul Rahim Mallouh. Omedelbart efter frigivningen brännmärkte Mallouh den islamistiska revolutionen i Gaza som en ”kupp” och krävde att ”Hamasledningen kommer ner från det höga träd den klättrat upp i”.
Lösningen på den akuta konflikten är, enligt Mallouh, att hålla nyval på Västbanken och Gazaremsan – om fraktionerna denna gång lovar att respektera resultatet.

Men alla följer inte partilinjen. Hussein, en skarp ung folkfrontsaktivist i Yarmouk, menar att Hamas inte hade något val.
– Det som hände i Gaza var nödvändigt. Egentligen var det ingen konflikt mellan Fateh och Hamas, utan mellan en liten klick inom Fateh, som kollaborerar med Israel och skor sig på det palestinska folket – och alla andra. Vi var tvungna att bli av med Mohammed Dahlan (den ökänt korrupte, av USA och Israel omtyckte krigsherre som styrde Gaza fram till i juni). PFLP får på inga villkor ta parti för sådana Fateh-ledare som honom, inskärper Hussein.

Också den till Fateh närstående fackliga landsorganisationen PGFTU har nyligen fått sina kontor förstörda i Gaza. Men faktum är att det oregerliga gängvåld som hemsökt de ockuperade områdena under de senaste två, tre åren har sjunkit till nästan noll sedan Hamas erövrade området.
Motsatsen gäller på Västbanken: under Fatehs enpartistyre går de beväpnade mobbarna bärsärkagång i Hamaskontor efter Hamaskontor, ger sig ostraffat på vem de vill – inklusive facket – och griper hundratals människor för deras politiska åsikter.

Hamas, däremot, gör en stor sak av sin strävan efter lag och ordning. På måndagen inträffade också något mycket ovanligt: två män misstänkta för hedersmord begärdes häktade i Gaza.
I den första incidenten i sitt slag sedan Hamas tog makten hittades vid veckoslutet kropparna från tre unga systrar, knivhuggna till döds av en bror och en kusin. Antalet hedersmördade kvinnor i Palestina år 2007 steg därmed till 12 – men för första gången förklarade de styrande myndigheterna, under Hamas, att ”de skyldiga ska ställas inför rätta”.
Samtidigt förlängs mandatet för Västbankens ”tillfälliga” enpartiregering under premiärminister Salam Fayyed, utbildad i Texas och före detta ekonom på Världsbanken: älskad av Bushadministrationen. Denna regering har visat sig mer benägen än kanske någon annan att samarbeta militärt och politiskt med USA och Israel, något som PFLP kritiserat hårt i sina senaste uttalanden.

I detta nya, splittrade politiska landskap är det uppenbart svårt för den palestinska vänstern att finna en säker väg. Endast ett krav upprepas i alla situationer, som PFLP:s käpphäst, som det ständiga förslaget på hur det palestinska folket ska komma till rätta med sin kris:
– Vi måste bygga PLO igen. Vi kan inte ha en myndighet när vi lever under ockupation och i exil. Vi kan bara ha en befrielseorganisation – en rörelse för alla palestinier, för Hamas, för Fateh, för vänstern, för palestinierna här och i hemlandet. Endast så kan vi få ordning i vårt eget hus, som Feryal Ali uttrycker det, med ord som ringer överallt där Folkfronten finns i lägren.


Fakta: Framtiden oviss för PLO
Palestine Liberation Organisation, PLO, bildades av Arabförbundet 1964. Efter ockupationen av Västbanken och Gazaremsan 1967 övertogs PLO av de olika palestinska organisationerna själva och blev deras gemensamma kamporgan. Sedan dess har PLO dominerats av Fateh, den rent nationalistiska fraktion som tidigare leddes av Yassir Arafat, och numera leds av den palestinske presidenten Mahmoud Abbas.
I PLO ingår också ett antal vänsterfraktioner, varav den största är PFLP.

Efter den så kallade fredsprocessen under 1990-talet har PLO förlorat praktisk betydelse, till förmån för den Fatehstyrda palestinska myndigheten. År 2005 enades dock samtliga palestinska fraktioner – inklusive de islamistiska – om en återupplivning och reformering av PLO. Enligt ”Kairodeklarationen” från detta år ska PLO öppnas upp även för Hamas och Islamiska Jihad och åter bli en vital kraft.

Deklarationens mål har dock inte förverkligats. Under de senaste veckorna har Mahmoud Abbas antytt att den nu kommer att annulleras, medan bland annat PFLP insisterar på att PLO måste breddas som bestämt.

Andreas Malm
andreas.malm@arbetaren.se